Jag har två syskon, min storasyter Daniela och min lillebror Casper. Jag vet vad ni tänker, jag är mellanbarn det är inte lätt! haha

Jag tror vi börjar med minst först. Casper är 14 år och jag brukar kalla honom för "The devil himself" för att han är en störig unge som vilken lillebror som helst, i alla mina år har jag trott att casper har varit ett "speciall case" ni vet att han är galen och borde skickas till mentalsjukhus (När jag var liten frågade jag mamma och pappa flera gånger varför vi aldrig gjorde det). Men medans åren gick insåg jag att så farligt kanske det inte var, hehe. Men det kanske är förståeligt att jag tyckte så då eftersom jag var hans offer, jag var det närmsta syskonet i ålder. Medans Daniela var 13 år och var med kompisar på kvällarna var jag bara 10 och han var 7 så det var liksom vi två som fick dras med varandra. och samtidigt när vi var ännu mindre när Daniela började skolan var det ju bara jag och Casper. Det finns en rolig historia från när vi var jättesmå som mamma brukar berätta Casper var ungefär i 1-2 års åldern så jag var ungefär 4-5 år, jag var ett väldigt lungt barn som bara tog det lungt hela tiden haha men Casper däremot han var galen och som sagt, jag var hans offer! Han gav sig på mig jämt han klöste mig, slog mig, rev mig i håret osv. och jag lät honom eftersom jag var så lungn och snäll ja´g sa aldrig ifrån jag bara satt där och grät. Och en dag sa mamma till mig "Filippa du måste ge tillbaka. slå tillbaka". Så en vacker dag satt jag där i min egna lilla harmoni och tittade på TV (hehe man måste börja i tidig ålder) då kom Casper emot mig för att börja retas och slåss antagligen och rätt som det var så sparkade jag till honom i magen och ungen flög tvärs över hela golvet. Så där fick han så han teg. Nej men nu bråkar jag och casper inte alls ofta, vi retas ibland och det kanske slutar med att han slår mig på ett ställe som gör as ont på armen, men i alla fall. Han är faktiskt aldrig hemma han tränar hela tiden och åker iväg på cuper så det är knappt att jag ser skymten av honom nu för tiden. Förutom nu när vi båda är sjuka dock, vi har varit hemma från skolan nu båda två i 2 dagar och vi har kanske sammalagt sagt 5 meningar till varandra, haha.

Vidare till Daniela, hon är 20 år gammal och är at the moment ute på resande fot så henne har jag inte träffat på 2,5 månader. I början saknade jag henne väldigt mycket men nu har jag vant mig lite vid att hon inte är hemma längre. Men det ska bli skönt när hon kommer tillbaka. Daniela är en förebild hon är bra på det mesta vilket jag för det mesta ser upp till men jag måste jag måste säga att ibland hatar jag henne för det (inte innerligt). Det värsta jag vet är när npgon gämnför mig med Daniela (speciellt mamma och pappa), jag vet inte hur lång tid det ska ta för folk att inse att vi är inte ett dugg lika (nu syftar jag inte på utseendet). Daniela var den perfekta tonåringen, bra betyg hjälpte till hemma HELA TIDEN var aldrig ute på något fufens på kvällarna, skaffade stadigt förhållande redan i 9an som hon fortfarande är kvar i (de firar 5 år snart) så förstår ni min frustration? Daniela var en ovanlig tonåring, fullt vuxen vid 10 års ålderna. Jag å andra sidan jag klassar mig själv som en normal tonåring och mina föräldrar är helt förskräckta, det har aldrig slagit dom i tanken man kanske inte frivilligt stannar hemma en fredafskväll för att städa hela huset och sen äta en mysig middag tillsammans kl 8 framför idol. Och att ens första tanke när man kommer hem från skolan utmattad och deppad över att man nu har en hög med läxor är inte att "hmm ska man kanske plocka ur diskmaskinen eller". Men annars är Daniela den bästa storasystern man kan ha. Tyvärr är hon lik mamma på fronten då hon gärna vill höra allt jag tycker och tänker men som sagt jag är inte en sån person som gärna tömmer allt min hjärna innehåller. Daniela är så och genom åren har jag definitvt fått lyssnat och lyssnat och lyssnat men det har jag absolut ingenting emot. Fast nu får ni inte tro att jag aldrig säger något till någon för det gör jag. Och om det är någon som jag skulle kunna berätta verkligen allt för då är det Daniela inga tvivel.

Jag har alltid klagat så mycket över att det här med att vara mellanbarn suger. De älsdsta barnet är alltid så duktig, de gör allting så bra, det får bossa alla och bestäma allting, chefen liksom. Det yngsta barnet är bortskämd utan deslike, för vid den tiden är föräldrarna så less på att uppfostra barn att de låter dom få allt de vill ha bara för att de ska sluta skrika. Mellanbarnen då, det finns liksom inget kvar att göra för dom, de får följa efter alla andra göra som alla andra säger och bli lite smått bortglömd sådär. Ett hårt liv alltså, haha. Men på ett sätt är jag glad att jag är just mellanbarn eftersom det har gjort att jag står mina syskon väldigt nära eftersom jag är närmast båda två i ålder. Antinge så är det jag och Daniela eller jag och Casper inte så mycket Daniela och Casper eftersom de skiljer 6 år emellan dom.

Jag hade inte kunnat önska mig bättre syskon faktiskt, i love you.

Farväl