Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga på den här, ni har ju hört om mina drömmar. Men drömmar är drömmar och förmodligen kommer det väl antagligen inte se ut så som jag drömmer om att det ska se ut. Man undrar ju om man någonsin kommer få säga den där underbara meningen "It's just like I dreamed it would be" får väl vänta och se. Men just mina strävanden och ambitioner i livet är väl framförallt att jag vill lyckas, jag vill lyckas med någonting. Men något som jag inte riktigt lyckats med än är väl att jag inte har funderat ut mina strävanden fullt ut så det är lite svårt att säga nu men det kommer om något eller några år. Så längre än såhär blir det inte på denna.

Farväl

Någonting som jag personligen saknar är självsäkerhet. Många kanske tror att jag är självsäker jag vet inte, men ni som känner mig har säkert sätt många tecken på osäkerhet hos mig. Jag är feg och osäker och jag hatar det! Det här har följt med mig ganska länge ända sen jag var liten. Som värst var det på högstadiet och grejen var att jag insåg inte själv hur illa det var då. Jag insåg ingeting förns min handledare hade ett litet "möte" eller vad man ska säga med mig, utan föräldrar. Och hon sa "Filippa du måste sluta låta alla trycka ned dig" jag blev helt ställd först men medans hon fortsatte prata kände jag igen mig och jag insåg att det faktiskt var något som störde mig. Jag hade bara inte inset hur det faktiskt var. Jag insåg inte att bara för att någon sa till mig att jag var dum och osmart betyder ju inte att jag var det på riktigt, men det var så det blev. Jag blev det som alla andra sa att jag var.  Det var även andra lärare som hade upptäckt detta, jag hade t ex fått för mig att jag var jättedålig på NO men jag hade inte direkt någon anledning till det så jag fick hjälp av min lärare att få bättre självförtroende och helt plötsligt fick jag vg på alla prov efter det. Tänk att lite självförtroende kan göra så himla mycket. Men jag känner hur jag tappar mer och mer och upplevelser som jag hade på högstadiet upprepar sig även nu på gymnasiet. Vilket är ganska sorgligt. Det finns så himmla mycket mer som tyder på min dåliga självsäkerhet men jag kan ju inte ta allt heller.  

Farväl

Jag är rädd för ganska mycket, döden, spöken, att förlora någon nära, höjder, att få leva resten av mitt liv ensam, att inte vara tillräcklig. det finns inte så mycket mer att säga, rädslor är rädslor och med tiden kanske jag får möta dem och lära mig att hantera dem. 

Farväl 

kan ju säga någonting roligt och underhållande för en gångs skull! Kan ju berätta om min första så att säga "puss". Den ägde rum bakom ett träd hemma hos världens bästa dagmamma Gunilla, jag var ca 4-5 år gammal och det var självaste Edvin Wikner som fick äran! vi lekte Eva och Adam tror jag, haha. Ja man ska väl börja i tid! 


Farväl

Jag är en ganska så extremt känslosam person, när jag är glad då syns det när jag blir arg då syns det när jag blir ledsen har jag stora problem med att hålla tillbaka tårarna. Jag kan inte fejka mitt humör, antagligen därför jag är så dålig på att ljuga, kan aldrig hålla masken. I alla fall så gråter jag åt det mesta som har med tvn att göra men jag har inga problem med att gråta annars heller typ om jag blir anklagad för någonting jag inte har gjort får jag alltid gråten i halsen när jag ska förklara mig och det slutar alltid med att jag börjar gråta fast jag inte vill, vilket gör att jag gråter ännu mer. När jag är frustrerad gråter jag också speciellt när jag är frustrerad på pappa!
Annars är tv-serier och filmer min absolut svagaste punkt. För någon veckan sedan hade vi sovmorgon så jag satte på tvn och fick då se att det var "My sister's keeper" på tvn det brast innan jag ens hade kollat i mer än bara några sekunder tårarna bara sprutade. Det råkar nämligen vara en av de sorgligaste filmer jag sett och även fast det där kanske var typ femte gången jag såg den så grät jag ändå hela tiden, till slut fick jag stänga av tvn och gå och sminka om mig. Vet inte om jag ens ska nämna Biggest looser, jag gråter till varenda avsnitt av det och är för det mesta helt förstörd och mentalt frånvarande den närmaste timmen efter. Sååå ja det som jag nämnt nu det får mig att gråta, ganska så mycket.. hehe.

Farväl

Människor som inte har någon aning om när dom är för mycket! jag stör mig på det otroligt mycket, sådanna som inte fattar att nu är det nog och kan inte bara stå och skrika rätt ut när alla andra är tyst och lyssnar typ. Förstår ni? alltså folk som inte har någon som helst självdiciplin. Men något som jag hatar ännu mer är personer som är fake och sånna som ska smörar inför allt och alla det är så himla fake. Jag ser de som personer som inte vågar vara sig själv, och det är bara pinsamt.

Farväl

Nästa ögonblick jag väljer att skriva om är ett mycket lyckligt ögonblick (hade lite svårt att komma ihåg ett men sen kom jag att tänka på det här). Det var för två år sen ungefär, sommaren 2009 och ja det var storsjöcupstider och mitt lag som då gick vid namnet Åzö DFF hade tagit sig till åttondelsfinal i A-slutspel. Vi hade kommit 2a i gruppspelet så vi eller i alla fall jag var ganska nervös över att vi skulle få möta ett lag som hade vunnit deras gruppspel. Matchen höll i alla fall till på JK-arena B-planen mitt på dagen och självklart var det stekande hett väder. Jag vet inte om jag minns allting exakt rätt just nu men jag tror att ungefär såhär gick det till: Matchen var ganska extremt jämn och efter första halvlek var ställnigen fortfaran 0-0. Jag spelade på en position jag aldrig hade spelat på förut nämligen mittmitt så jag var extremt osäker och jag minns verkligen hur sjukt trött jag var men jag fick ine byta för ulf eftersom vi hade inga avbytare pga skador och så. När det var ungefär 10 min kvar av matchen håller vi till på deras planhalva och helt plötsligt från typ ingenstans hamnar bollen framför mina fötter några meter utanför straffområdet. Innan jag hinner tänka på någonting hör jag någon skrika "SKJUT" och det är precis vad jag gör jag drar till allt vad jag har med vänstern och får till världens jävla träff, bollen flyger iväg och in i vänstra hörnet på målet! Jag dog, alla skrek och jag kände att om jag skulle ha tillåtigt det så skulle jag definitivt ha kunnat börja storgråta, jag hade verklige gråten i halsen men jag tvingade mig själv att hålla tillbaka tårarna det var ju mitt i en match! men gud vad glad jag blev! jag hade aldrig avgjort i en match förut så allt vart ganska speciellt. I alla fall så lyckades vi hålla nollan, vi vann matchen och fick spela kvartsfinal mot Ope som vi dock förlorade i förlängning. Men jag minns att efter den där matchen då jag gjorde mål var jag så himla glad, det gjorde verkligen hela min dag tänk att ett sånt litet ögonblick verkligen kan göra att man blir så himla glad, hur jobbigt det än var innan så hade jag glömt bort det efter det där. 


Farväl  

Jo men jag är ganska nöjd med denna månad faktiskt. Men den har inte stått ut mer än någon annan decembermmånad, jag har alltid gillat december vinterns bästa månad.

Den här månaden har jag fått godkänt på matteprov, lyssnat på mycket harry p, varit sjuk 2 gånger(!!), mycket julmys med både kompisar och familj, pluggaaaat, sjungt i kyrkan, förfrusit mina lår pga missade bussar, fått dofljus av en classmate, firat julafton, varit på min första 3D bio.

Den här månaden ska jag shoppa loss på mellandagsrea, planera roliga saker med girls, fira det nya året!!!

Farväl

gud vad jag skulle kunna rabbla upp saker nu, jag liksom ångrar mig alltid efter allt jag gör MEN jag tackar gud för att jag inte är någon ältare. Jag sitter inte och ältar allt som jag ångrar jag lever inte i "what could have been" utan jag lever med mina misstag gjort är gjort. Men vissa saker får man älta sådär någon gång för sina kompisar för det finns några saker som jag verkigen är uppriktigt ledsen över att det har blivit som det blivit. Det här är verkligen ganska personligt och förmodligen det mest personliga jag har skrivit i den här bloggen och många av er kommer att om just vem jag pratar om. Jag tycker att det är jobbigt att prata om det men som jag känner nu är det här det jag ångrar mest just nu eller jag tror att jag aldrig ångrat någonting såhär mycker förut faktiskt.

Kontakten jag förlorat med en kompis som jag känt närmare bestämt sen jag flyttade till Byskogen då jag var 3 år. Alltså det är svårt att beskriva hur vi var, jag kan inte säga att vi var bästa kompisar utan det är mer åt syskonsnåret, vi var som syskon. Otroligt bekväma i varandras sällskap och vi visste det mesta om varandra. Vi har varit med om ganska mycket tillsammans småsaker som jag inte tänkt på förns nu att vi har verkligen gjort, och jag har verkligen sett han när han mått som sämst och samma har han med mig. Jag vet alla hans dåliga sidor jag känner honom utan och innantill och jag är ganska säker på att han likaså vet mina brister. Jag trodde att det skulle vara vi hela livet alltså ni vet när man tänker på framtiden hur man är när man är vuxen då var han också där som min bästa vän. Det som hände var gymnasiet. Vi har i stort sätt inte pratat på nästan MER än ett år och jag kan inte FATTA hur det gick till. Under hela året har jag mest skyllt allt på en person, honom. Det är inte förns ganska nyligen jag insåg att det inte var så rättvist, jag vet inte hur jag tänkte faktiskt jag la allt ansvar på honom och det var hans fel att vi inte hade kontakten längre. Jag lurade mig själv ett bra tag men jag har nu insett att det krävs försök från båda sidorna för att hålla det vid liv.

Jag är så sjukt arg på mig själv att jag bara lät det här rinna ur sanden, nästan ett livslångt "förhållande" om man nu ska säga så och vi beteér oss som om vi aldrig varit vänner nästan och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte hitta någonstans att börja och jag blir så osäker på detta också för jag vet inte alls hur han känner. Ville han att det skulle bli såhär? Saknar han mig? för jag vet att jag saknar honom men jag vet också att hur det än blir så kommer det aldrig bli som förut, ett helt år har gått förlorat och jag bär skulden med mig. Så som ni kanske kan förstå är detta någonting jag ångrar riktigt djupt och klumpen i halsen har bara blivit större och större när jag har skrivit detta inlägg så jag bestämmer mig för att sluta nu.

Farväl

om jag hade fått välja min sämsta födelsedag hade detta inte alls varit så svårt då hade jag vetat exakt vilken jag skulle valt men nu vet jag inte riktigt. Jag har haft många bra födelsedagar men inte så många som inte kunde bli bättre liksom. En födelsedag minns jag att mamma hade anårdnat ett överraskningskalas till mig med bara mina närmsta vänner just då, det var mysigt. Sen har vi ju den födelsedagen jag och josefin spenderade tillsammans ute på min altan HELT SJÄLVA med massa kakor och tårta och det var svinkallt ute, haha typiskt oss..tjuriga eller? Det finns ju också de födelsedagar som vi firade i Grekland de är också fina. Lyckligast har jag nog varit på den födelsedagen då jag fick carola (min kanin) det var lycka det, sen vad som hände med kaninen behöver vi ju inte gå närmare in på men jag kan ju ändå meddela att hon levde i 5 år. Jag har aldrig varit den typen som har haft kalas eller så när jag fyller år vilket jag nu i efterhand kanske tycker är lite tråkigt men men. Födelsedagen då jag fick min kanin i alla fall, den är svårt att slå.

Farväl

Ja jag känner att resa är lite uteslutet nu eftersom jag redan har skrivit ett helt inlägg som det så jag får helt enkelt välja någonting annat att skriva om.

Det är ett ganska svårt val, jag har många saker som jag verkligen gillar att göra och jag vet inte vad jag ska klassa som min absoluta favoritsak att göra, det finns ju saker som skratta, ha kul, va med kompisar. Men de är inte så spännande för vilken normal person gillar inte det? Någonting som har blivit en av de nya favoritsakerna som jag har fått ögonen för det är att läsa! Det bästa som finns är när man har hittat en bra bok som man bara inte kan sluta läsa så kan man kurera sig i sängen även fast det är mitt på dan bara för att du måste veta vad som händer härnäst. Jag har också fått upp ögonen för ljudböcker och är just nu inne på min fjärde harry potter bok att lyssna på ljudbok är minst lika roligt som att läsa om inte bättre, då kan man ligga och blunda eller göra andra saker samtidigt som igår när jag städade salongen då lyssnade jag på harry potter hela tiden, mysigt. Okej det här är kanske inte min absoluta favorit sak att göra men det är en av många!

Farväl

Sitter just nu och avnjuter en tunnbrödsmacka, proviva hallon och granatäpple samt lite vindruvor och så kom jag på att jag ligger lite efter med det här och nu försöker jag ta tag i det.

Mina drömmar, genom mina år har jag haft lite olika drömmar faktiskt sådanna som jag just nu tycker är ganska orealistiska.. när jag var ca 8-9 år skrev jag i min kompis "mina kompisar" bok att min högsta önskan i livet var att bli en diggimon och att det jag ville bli när jag blev stor var att spela bandy med dom stora pojkarna. Ja orealistsikt var det ja.. Men nu vid 17 års ålder har jag fått ordning på mina framtidsplaner och att bo i Sverige ingår inte några av dessa planer. Okej om jag verkligen får drömma nu så helst av allt skulle jag vilja vara bosatt någonstans i USA helst i Carlifornien någonstans men egentligen spelar det ingen roll. Jag ska vara en NHL-hockyspelarfru och vi ska bo i ett typsikt Amerikanskt flott hus med pool och ett vattenfall med en inbygd jacuzzi vid sidan om. Max 3 barn men helst 2 och de ska alla ha fina internationella namn. Varje sommar åker vi hem till Sverige i kanske 2 veckor men sen drar vi vidare mot vårat sommarhus i antingen Grekland eller Italien. Under hockeysäsongen får vi ofta följa med min enormt snygga hockeyman på bortamatcher i olika spännande städer. Annars ska vi självklart ha säsongsplatser på alla hemmamatcher och där sitter vi varje gång och hejar på världens bästa man! Mina barn ska ha ärvt deras pappas talanger för sport men de ska också vara smart och duktig i skolan precis som han. Av mig ska de ärva mina blonda nyanser och de ska få mitt tjocka vågiga hår för de ska passa bättre på dom än på mig och de ska sjunga samt lära sig att spela minst 1 instrument. WOW är strängt förbjudet för dom i alla fall. De ska inte vara bortskämda snorungar, utan väluppfostrade och glada för att vi har det så bra ställt i våran familj. Haha så om jag får drömma ordentligt ser mitt liv ut så om 15 år. 

Farväl

kör det idag istället för igår han aldrig.

Måndag: Sjuk
Tisdag: Sjuk, pluggaade som fan på dagen, (dock åkte jag på kören på kvällen, att försöka hoppa över alla m och n när du sjunger en låt är inte det lättaste men det kan jag i alla fall).
Onsdag: Skole, öppet hus, gjorde ingenting då. Fick svaret från min penpal det var riktigt roligt! åkte hem, grät när jag såg oth, sen grät jag självklart till biggest looser också.
Torsdag: Skole. Nu sitter jag här, planerar att åka på träning (trots sjukdom, men jag löser allt).
Fredag: Blir nog psykoplugg med vilda, hehehhe.
Lördag: Julklappshopping?
Söndag: Jobba, träna?

Farväl

Oj insåg nu att det inte syntes lika bra som jag trodde men ni får anstränga ögonen lite!

Farväl

Jag har två syskon, min storasyter Daniela och min lillebror Casper. Jag vet vad ni tänker, jag är mellanbarn det är inte lätt! haha

Jag tror vi börjar med minst först. Casper är 14 år och jag brukar kalla honom för "The devil himself" för att han är en störig unge som vilken lillebror som helst, i alla mina år har jag trott att casper har varit ett "speciall case" ni vet att han är galen och borde skickas till mentalsjukhus (När jag var liten frågade jag mamma och pappa flera gånger varför vi aldrig gjorde det). Men medans åren gick insåg jag att så farligt kanske det inte var, hehe. Men det kanske är förståeligt att jag tyckte så då eftersom jag var hans offer, jag var det närmsta syskonet i ålder. Medans Daniela var 13 år och var med kompisar på kvällarna var jag bara 10 och han var 7 så det var liksom vi två som fick dras med varandra. och samtidigt när vi var ännu mindre när Daniela började skolan var det ju bara jag och Casper. Det finns en rolig historia från när vi var jättesmå som mamma brukar berätta Casper var ungefär i 1-2 års åldern så jag var ungefär 4-5 år, jag var ett väldigt lungt barn som bara tog det lungt hela tiden haha men Casper däremot han var galen och som sagt, jag var hans offer! Han gav sig på mig jämt han klöste mig, slog mig, rev mig i håret osv. och jag lät honom eftersom jag var så lungn och snäll ja´g sa aldrig ifrån jag bara satt där och grät. Och en dag sa mamma till mig "Filippa du måste ge tillbaka. slå tillbaka". Så en vacker dag satt jag där i min egna lilla harmoni och tittade på TV (hehe man måste börja i tidig ålder) då kom Casper emot mig för att börja retas och slåss antagligen och rätt som det var så sparkade jag till honom i magen och ungen flög tvärs över hela golvet. Så där fick han så han teg. Nej men nu bråkar jag och casper inte alls ofta, vi retas ibland och det kanske slutar med att han slår mig på ett ställe som gör as ont på armen, men i alla fall. Han är faktiskt aldrig hemma han tränar hela tiden och åker iväg på cuper så det är knappt att jag ser skymten av honom nu för tiden. Förutom nu när vi båda är sjuka dock, vi har varit hemma från skolan nu båda två i 2 dagar och vi har kanske sammalagt sagt 5 meningar till varandra, haha.

Vidare till Daniela, hon är 20 år gammal och är at the moment ute på resande fot så henne har jag inte träffat på 2,5 månader. I början saknade jag henne väldigt mycket men nu har jag vant mig lite vid att hon inte är hemma längre. Men det ska bli skönt när hon kommer tillbaka. Daniela är en förebild hon är bra på det mesta vilket jag för det mesta ser upp till men jag måste jag måste säga att ibland hatar jag henne för det (inte innerligt). Det värsta jag vet är när npgon gämnför mig med Daniela (speciellt mamma och pappa), jag vet inte hur lång tid det ska ta för folk att inse att vi är inte ett dugg lika (nu syftar jag inte på utseendet). Daniela var den perfekta tonåringen, bra betyg hjälpte till hemma HELA TIDEN var aldrig ute på något fufens på kvällarna, skaffade stadigt förhållande redan i 9an som hon fortfarande är kvar i (de firar 5 år snart) så förstår ni min frustration? Daniela var en ovanlig tonåring, fullt vuxen vid 10 års ålderna. Jag å andra sidan jag klassar mig själv som en normal tonåring och mina föräldrar är helt förskräckta, det har aldrig slagit dom i tanken man kanske inte frivilligt stannar hemma en fredafskväll för att städa hela huset och sen äta en mysig middag tillsammans kl 8 framför idol. Och att ens första tanke när man kommer hem från skolan utmattad och deppad över att man nu har en hög med läxor är inte att "hmm ska man kanske plocka ur diskmaskinen eller". Men annars är Daniela den bästa storasystern man kan ha. Tyvärr är hon lik mamma på fronten då hon gärna vill höra allt jag tycker och tänker men som sagt jag är inte en sån person som gärna tömmer allt min hjärna innehåller. Daniela är så och genom åren har jag definitvt fått lyssnat och lyssnat och lyssnat men det har jag absolut ingenting emot. Fast nu får ni inte tro att jag aldrig säger något till någon för det gör jag. Och om det är någon som jag skulle kunna berätta verkligen allt för då är det Daniela inga tvivel.

Jag har alltid klagat så mycket över att det här med att vara mellanbarn suger. De älsdsta barnet är alltid så duktig, de gör allting så bra, det får bossa alla och bestäma allting, chefen liksom. Det yngsta barnet är bortskämd utan deslike, för vid den tiden är föräldrarna så less på att uppfostra barn att de låter dom få allt de vill ha bara för att de ska sluta skrika. Mellanbarnen då, det finns liksom inget kvar att göra för dom, de får följa efter alla andra göra som alla andra säger och bli lite smått bortglömd sådär. Ett hårt liv alltså, haha. Men på ett sätt är jag glad att jag är just mellanbarn eftersom det har gjort att jag står mina syskon väldigt nära eftersom jag är närmast båda två i ålder. Antinge så är det jag och Daniela eller jag och Casper inte så mycket Daniela och Casper eftersom de skiljer 6 år emellan dom.

Jag hade inte kunnat önska mig bättre syskon faktiskt, i love you.

Farväl