gud vad jag skulle kunna rabbla upp saker nu, jag liksom ångrar mig alltid efter allt jag gör MEN jag tackar gud för att jag inte är någon ältare. Jag sitter inte och ältar allt som jag ångrar jag lever inte i "what could have been" utan jag lever med mina misstag gjort är gjort. Men vissa saker får man älta sådär någon gång för sina kompisar för det finns några saker som jag verkigen är uppriktigt ledsen över att det har blivit som det blivit. Det här är verkligen ganska personligt och förmodligen det mest personliga jag har skrivit i den här bloggen och många av er kommer att om just vem jag pratar om. Jag tycker att det är jobbigt att prata om det men som jag känner nu är det här det jag ångrar mest just nu eller jag tror att jag aldrig ångrat någonting såhär mycker förut faktiskt.

Kontakten jag förlorat med en kompis som jag känt närmare bestämt sen jag flyttade till Byskogen då jag var 3 år. Alltså det är svårt att beskriva hur vi var, jag kan inte säga att vi var bästa kompisar utan det är mer åt syskonsnåret, vi var som syskon. Otroligt bekväma i varandras sällskap och vi visste det mesta om varandra. Vi har varit med om ganska mycket tillsammans småsaker som jag inte tänkt på förns nu att vi har verkligen gjort, och jag har verkligen sett han när han mått som sämst och samma har han med mig. Jag vet alla hans dåliga sidor jag känner honom utan och innantill och jag är ganska säker på att han likaså vet mina brister. Jag trodde att det skulle vara vi hela livet alltså ni vet när man tänker på framtiden hur man är när man är vuxen då var han också där som min bästa vän. Det som hände var gymnasiet. Vi har i stort sätt inte pratat på nästan MER än ett år och jag kan inte FATTA hur det gick till. Under hela året har jag mest skyllt allt på en person, honom. Det är inte förns ganska nyligen jag insåg att det inte var så rättvist, jag vet inte hur jag tänkte faktiskt jag la allt ansvar på honom och det var hans fel att vi inte hade kontakten längre. Jag lurade mig själv ett bra tag men jag har nu insett att det krävs försök från båda sidorna för att hålla det vid liv.

Jag är så sjukt arg på mig själv att jag bara lät det här rinna ur sanden, nästan ett livslångt "förhållande" om man nu ska säga så och vi beteér oss som om vi aldrig varit vänner nästan och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte hitta någonstans att börja och jag blir så osäker på detta också för jag vet inte alls hur han känner. Ville han att det skulle bli såhär? Saknar han mig? för jag vet att jag saknar honom men jag vet också att hur det än blir så kommer det aldrig bli som förut, ett helt år har gått förlorat och jag bär skulden med mig. Så som ni kanske kan förstå är detta någonting jag ångrar riktigt djupt och klumpen i halsen har bara blivit större och större när jag har skrivit detta inlägg så jag bestämmer mig för att sluta nu.

Farväl