De här bilderna är från en dag ur en av dom bästa och roligaste månaderna i mitt liv. Då var jag 11 år ung och utan några som helst bekymmer levde jag ihop med en hel drös av andra kulturer men det var som om alla hade varit bästa vänner hela livet, inte brydde någon sig om att den ena var från Guatemala och den andra från Island vi var bara lyckliga små 11 åringar som gjorde det bästa av tiden vi hade tillsammans.

De ögonblicket jag valde att skriva om är då det var sista dagen på It's for the kids CISV barnby. Det började bli känslosamt eftersom vissa deligationer var påväg att åka, många började gråta och alla gick runt och kramades. Det var då ögonblicket kom, ögonblicket då jag insåg att jag aldrig mer skulle få träffa någon av dessa underbara människor. Jag bröt ihop, jag grät så mycket så jag nästan glömde bort att andas och jag fick chippa efter luft.  Jag kände mig så ledsen som om jag blev övergiven och lämnad själv för att bekämpa världen på egen hand. Jag grät och kramade alla och det var nog inte en själ i närheten som inte grät, alla på hela lägret grät. Att vara 11 år och inse att att nu är det slut på det roliga alla kompisar du har lärt känna här kommer du aldrig mer få träffa det var hårt, klumpen i halsen var för stor. Jag ville inte hem jag ville vara med alla dessa människor och fortsätta skapa fred och kärlek jag ville inte hem till mitt vanliga liv inte ett dugg, jag hade varit borta i 4 veckor och inte ett endaste brev skickade jag hem till min familj, jag hade det så bra där jag var så varför skulle jag? Nej det ögonblicket då jag insåg minns jag såväl än idag, det är ett glasklart ögonblick som jag aldrig kommer att glömma det är ett av de starkaste jag har just därför valde jag att skriva om det.  

Farväl