Imorgon lämnar jag landet och flyr till Thailand med en klump i magen och dåligt samvete, känns som att alla lärare i hela världen hatar mig just nu, förutom orrje då såklart. Men ja. Imorgon åker jag, det ska bli kul..

Just nu packar jag. Det går fan sämst.

Hur mycket kan man orka med egentligen? Jag känner som att jag just nu är lite på bristningsgränsen, jag har bara för mycket som ska göras på alldeles för lite tid. Jag vill att tiden ska gå sakta samtidigt som att jag vill att den ska gå fort. Jag vill åka, men har väldigt mycket olika saker som drar i mig här hemma. Det svider lite att behöva lämna allt i 2 veckor, för mig kommer tiden här bara stanna men för alla andra som är kvar hemma kommer det rulla på som vanligt, och jag vet ju vad det kan hända mycket på 2 veckor.

Hur jag ska hinna klart med allting på dessa 2 dagar är en gåta för mig, kommer jag att få någon sömn över huvudtaget? Det är inte alls synd om mig och det är inte det jag vill få fram. Jag tror att jag är lite rädd bara. Rädd för att jag ska ställa till det ordentligt för mig.

Men jag kan glädjas åt massa saker i mitt liv ändå bortsett från dessa och det är också saker som svider lite att lämna bakom. Jag kommer sakna mitt uf, min klass, fotbollen, och att skriva töntiga sms som får mig att skratta och bli lite varm. Jag kommer tro det eller ej sakna big brother som jag nu har fastnat i, det hade jag aldrig trott om det hade varit 1 år sen men det hände faktiskt.

Såhär ser jag nog ut när jag är nyduschad i min morgonrock och tittar på big brother, förtrollad av tennys underbara charm.

Jag längtar verkligen tills det blir vår och jag får använda min skinnjacka och min jeansjacka och mina converse. Jag längtar tills snön är borta så man slipper känna att man ska halka hela tiden. Det är någonting med våren som jag bara älskar, kanske är det känslan av att det snart är sommar. Snart får jag sommar faktiskt, herregud vad jag längtar.

Känner som mest för att blogga på Kvällskvisten istället för att ligga och stirra upp i taket. Det kan vara en terapi i sig att få skriva av en del av sina tankar här, 1 mindre sak att tänka på liksom.

Idag snackade vi om att ta en oneway ticket till mitt favoritland Australien, mitt hjärta smalt(vet ej om det var rätt böjt) av bara tanken. Det skulle jag faktiskt vilja göra, ingen press, bara leva tills det är nog sen kan man boka biljetten hem. En av alla möjligheter jag har att välja på efter studenten. Nu ska jag fundera lite mer på det.

Jag ligger och lyssnar på musik, sjunger med lite. Längtar till jag somnar och det blir morgon, för då ska mamma göra god frukost.

Jag har fortfarande inte blivit frisk men hoppas på att kunna vakna upp och andas som vanligt, och prata som vanligt. Jag vill bara må som vanligt, har nog med grejer att bekymra mig över faktiskt. Så imorgon är jag frisk.

Jag tog en bild i Trondheim, här är den

Jag tycker synd om mig själv idag. Men varför ska man inte få göra det ibland, jag ska leva med mig själv hela mitt liv, och då är det jobbigt när man inte mår bra.