Hur fint är det inte med syskon. Nu när jag har fått leva utan mina syskon i några veckor och i stort sätt utan föräldrar inser jag hur viktig min familj är för mig. Den här nya livsstilen med min splittrade familj ger mig nya perspektiv på livet. Jag är så glad att jag har syskon, alla vi tre hade förmodligen varit helt annorlunda personer om vi inte haft varandra under hela våran uppväxt, och som vi har varit upp i varandra. Mina syskon vet allt om mig och jag vet allt om dom, vi känner varandra utan och innantill. Som vi har bråkat, slagits, retats och allt de som hör till. Vi tre är de typiska exemplet på sådanna syskon som inte tål varandra men samtidigt inte kan leva utan varandra. Om något skulle hända Daniela eller  Casper, vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Vilka starka band man har med sina syskon egentligen, band som ingen kan bryta. Vad som än händer vad vi än kallar varandra för så vet jag och jag hoppas ni också vet att jag älskar er och ni älskar mig och så är det bara. I min fammilj använder vi inte ordet älskar så mycket till varandra, det händer men det är inte riktigt en rutin eller vad man ska säga som det är för många andra. Det händer kanske några gånger om året men det betyder inte att vi inte älskar varandra lika mycket bara för att vi inte säger det varje dag. Jag längtar tills vi är samlade till jul igen, då ska jag verkligen njuta.